Ännu en med rätta bortglömd Giallo

THE KILLER IS ONE OF 13 (Blu Ray från Forgotten Gialli vol. 1)

Jaså trodde ni att jag hade gett upp min resa genom bortglömda och mindre påkostade europeiska mordmysterier? Inte! Nu är det dags att lägga Volym 1 av Vinegar Syndromes Forgotten Gialli-serie till handlingarna. Den spanska KILLER börjar lovande med bilfärd mot en villa på spanska landsbygden, ett antal orelaterade personer har bjudits dit av en ung änka vars man dog i en flygolycka över Engelska Kanalen. Musiken är riktigt fin och om man blundar lite med öronen kan man låtsas att det är Riz Ortolani eller Bruno Nicolai. Persongalleriet är typiskt med flörtig playboy, rika par, sexig frånskild hoppa, dominerande mamma med sliskig son, brunstigt hembiträde, osv., men det går ärligt talat ganska långsamt och ganska trögt, och det känns som om allt måste förklaras noga. Naturligtvis börjar folk dö och det blir en variant av Agatha Christies klassiker "tio färgade pojkbarn" eller "tio små amerikanska urinnevånare" när man skall försöka klura ut vem som är mördaren. Slutet känns helt fel när uppenbart fel person blir utsedd till mördare men sedan kommer naturligtvis en twist till eller två. Paul Naschy är med i en helt meningslös roll som chaufför. Morden är tama och består liksom i andra spanska filmer från tiden mest av att man smetar runt lite rödfärg. Tyvärr var detta nog den tristaste av de tre i boxen, de andra hade lite fart och konstigheter i alla fall.

Nu blir det till att börja med volym två men eftersom jag skall flytta så räknar jag kallt med att den försvinner i flyttlådorna några månader. Vi ses då!

King Kong i Hong Kong

MIGHTY PEKING MAN (Blu ray från Shawscope Vol. 1)

Jag gillar att jobba mig igenom boxar eftersom de ger en mer helgjuten bild av en genre eller filmskapare, och det löser också "vad skall jag titta på nu?"-problemet som ofta uppstår när man har mycket film i hyllan. Att jag bara är på film 5 i Arrows första Shaw-box av 2 (och den tredje kommer senare i år) säger dock en del om att det ibland går lite långsamt. I Shawscope Vol. 1 har jag hittills gillat KING BOXER och SHAOLIN TEMPLE väldigt mycket, medan THE BOXER FROM SHANTUNG och FIVE SHAOLIN MASTERS kändes mindre intressanta, särskilt den senare bestod bara av en räcka kung fu-fighter utan handling eller intressanta rollfigurer.

Så mycket roligare då med de filmer som bryter av, och det gör verkligen MIGHTY PEKING MAN, Shaws helt egna försök att göra en jätte-monster-film i stil med Godzilla eller King Kong. De försökte tydligen först att få rättigheterna till King Kong själv, men där hann förstås Dino DeLaurentius före. I stället hittade de på en slags missing link-figur som lever i den indiska djungeln tillsamman med en vit kvinna som kraschat i flygplan med sina nu döda föräldrar. Evelyne Kraft är verkligen ett fenomen, en kvinnlig Tarzan i skinntrasor som inte lämnar mycket till fantasin. Hon svingar i lianer, klättrar i träd och umgås självsäkert med helt livsfarliga djur som elefanter, ormar och tigrar. I en scen jonglerar hon leoparder, jag upprepar HON JONGLERAR FULLVUXNA LEOPARDER. Hakan fick hämtas upp från golvet. Tyvärr kommer Danny Lee (känd från INFRAMAN, THE KILLER och DR. LAMB) på besök tillsammans med en expedition från Hong Kong. Det är lite oklart vad Dannys kompetens är, han verkar ha hoppat på mest för att hans flickvän vänstrat med hans TV-producerande bror, och efter att en stor del av expedition dött av vilda djur och fall från hög höjd lämnar de helt sonika Danny i djungeln att klara sig själv. Han hittas förstås av Evelyne och apan och ljuv (eller djurisk?) musik uppstår. Eftersom han är ett pucko tar han ekipaget till Hong Kong, där den stackars apan torteras och begapas på Hong Kong Stadium, Evelyne blir deprimerad av att ha på sig kläder, och kalabalik uppstår. Det slutar förstås högst upp på Hong Kongs då högsta byggnad, Connaught Tower, under intensiv eld från helikoptrar och med bensin inpumpat i vatteneldningar för att få till ett riktigt fyrverkeri. Boom!

Det mest intressanta med filmen (förutom Kraft) är specialeffekterna, som avhandlas noga i extramaterialet. Shaw hade ingen egen kompetens utan hyrde in experter från Japan, som jobbat i deras kaiju-genre i årtionden. De verkar ha fått fria händer att bygga miniatyrer och låta monstret härja bäst det ville bland Hongs Kongs landmärken, mycket kul att se särskilt om man varit där! Slutscenen där monstret faller brinnande från tornet var så farlig att stuntmannen vägrade, och i stället fick specialeffektregissören själv klä på sig dräkten och utföra fallet - tre gånger, sedan fick de slut på dräkter. Det måste ha luktat nåt otroligt eftersom monstrets päls var gjord av människohår.

Extramaterialet på Arrow-skivan är dessutom toppen, med intervjuer med flera inblandade, trailers från flera länder med mera. Bäst är förstår japanen som gjorde specialeffekterna, han minns alltihop tydligt och berättar precis allt om den tekniska sidan av produktionen. Dessutom en underbar hemma-film på Super8 bakom scenen på monster-dräkter och modell-byggen, samt härligt nostalgiska vyer över Hong Kong på 70-talet. Lika roligt som själva filmen!

A GUN FOR JENNIFER (1997)

New York i mitten på 90-talet, när Times Square fortfarande var ett "sexträsk". En ung tjej från Ohio kliver av bussen och blir genast anfallen av rånare och våldtäktsmän, men blir räddad av en grupp kvinnor som raskt kastrerar illbattingarna. Det visar sig vara en grupp feministiska aktivister som driver en go-go-klubb där de först hetsar upp besökarna med nakendans och sedan fimpar dom om dom uppför sig illa. Flickan från Ohio tar namnet Jennifer och börjar jobba på klubben, där hon bondar med sina kollegor och lär sig skjuta revolver. En svart poliskvinna är dom på spåren medan gruppen skjuter sig igenom droglangare och vita slavhandlare. Till slut går det för långt, ledarinnan blir kidnappad av de värsta gangstrarna och Jennifer och co. ställer till med en blodig uppgörelse. Massor av splatter. Mycket är filmat i riktiga miljöer som bögklubben Hellfire Club, vilket ger en härlig känsla av New Yorks snuskiga baksida. Skådespelarna är inte alltid särskilt professionella men man ser att alla ger sitt bästa. Den följer den vanliga exploitation-mallen men tar alltid kvinnornas parti, vilket skiljer den från mer typiska rape-and-revenge-filmer. Bra 90-tals-punk-soundtrack med en ganska lång liveinspelade konsertscen med kvinnliga bandet Tribe 8. Slutresultatet blir en slags hemmagjord blandning av SWITCHBLADE SISTERS och MS. 45, man får nog kalla den en äkta undergroundklassiker.

Det var väldigt mycket snack om den här filmen när den kom runt 1997, den visades på massor av festivaler men sedan bara försvann den - jag har inte ens hört om någon DVD. Vinegar Syndromes släpp är därför väldigt välkommet och för att vara lågbudget filmat på 16mm ser det så bra ut som man kan hoppas på. Extramaterialet är lysande - en making of som ger hela den otroliga bakgrundhistorien! Deborah Twiss som spelar Jennifer jobbade själv som dansare på en go-go-bar och skrev manuset som en reaktion på det hon utsattes för av sina kunder. Finansieringen kom från en bedragare som lurade ett japanskt storföretag på pengar, och levererade budgeten i kontanter i pappkassar. Twiss har nu en väldigt framgångsrik karriär som skådespelare, regissör och manusförfattare. Flera av skådespelarna och regissören dyker också upp och berättar otroliga historier om hur polisen jagade dom för den stulna budgeten, hur kostymörerna snodde pengar och alla scenkläder, samt att spela in på olika klubbar och gränder runt om New York. Det var extra kul att se inslag från festivaler på 90-talet där filmen gick, som Fantasia och Brussels International Fantasy Film Festival! Stabilt köp, rekommenderas. 

Med rätta bortglömda giallos

THE POLICE ARE BLUNDERING IN THE DARK, blu ray från Forgotten Gailli vol. 1

Jag har pö om pö samlat på mig Vinegar Syndromes boxar med Forgotten Gialli, för jag tycker det är kul att det kommer ut udda giallo-filmer man inte sett, i divisionen under Argento/Fulci/Lenzi etc. Denna drapa är med på box 1, och verkar anses som bland de sämsta i samlingarna, så jag tyckte det var bäst att dra av det plåstret först! Mycket riktigt är den inget vidare, men fortfarande OK att se och föredömligt kort (det känns som om de hade max en timme användbar film och sedan förtvivlat försökt sträcka ut den till strax under 90 minuter). Blonda fotomodeller blir knivmördade (effekterna består av lite blod smetat på dom efteråt), i ett hus på landet bor en rullstolsburen nakenfotograf med en Norén-familj och ett mystiskt hushållar-par. En journalist skall åka och hämta en fotomodell (antagligen hans flickvän, men han när han svarar telefon har han en annan brud i sängen) men anar oråd, bor över i huset, glömmer fotomodellen, försöker få till det med den erotomana hushållerskan, tar i stället dottern i husets oskuld och övertygar henne om att han skall ta henne därifrån. Fotografen har en metod att "fotografera tankar" (se även Four Flies on Grey Velvet) som består i att han fingrar på ett mixerbord i vad som uppenbart är en inspelningsstudio. Nåt mer mord, mördaren avslöjad, polisen dyker till slut upp och allt blir förklarat utan att man egentligen fattar vad som hände. Ologisk story men utan att vara stimulerande knasig, låg budget, otroligt dåliga frisyrer, hemsnickrad miljö (antagligen producentens hus, samt ett nergånget värdshus de fick låna billigt) och musiken är i alla fall i B-klass. Har man redan boxen skall man se den förstås, men inget att anstränga sig för annars.

TRAUMA (1978), blu ray från Forgotten Gailli vol. 1

Jag segar mig långsamt vidare igenom Vinegar Syndromes Forgotten Giallo-boxar, med den här takten blir jag väl klar lagom till pensionen! Liksom min förra titt (THE POLICE ARE BLUNDERING IN THE DARK) utspelar sig denna spanska "giallo"-variant till stor del på ett stort hus på landet, i det här fallet ett avlägset beläget pensionat. En författare som ser ut som världens mest osannolika huvudroll i någon film, med perukliknande hår, flyende haka och piprensarben till en kropp som mest liknar en tunna (vilken vi tyvärr får se alldeles för mycket av - han gillar även att strosa omkring i morgonrock med blottad mjukost-bringa) tar in på sagda panchis, och ägarinnan blir genast betuttad. Hon pratar med sin man som hon förvarar i övervåningen men man aldrig ser, och innan nån kan skrika "Psycho" sker diverse mord. Ett campar-par och en lebeman med prostituterad väninna passerar revy och blir vederbörligen filéade. Till absolut ingens förvåning är kvinnans man död och hon är mördaren, men det går märkligt fort på slutet och allt liksom bara svischar förbi. Den här var väl i ungefär samma klass som THE POLICE... och jag tycker det är riktigt trevligt. Amatörmässiga men entusiastiska skådespelare, miljöer som helt uppenbart är hyrda från ett verkligt och nergånget värdshus, knasiga och hiskeligt klädda och friserade karaktärer, samt effekter som består av ketchup som smetas ut med slöa rakblad. Värre kan man ha det en torsdagkväll, och ingen kan säga annat än att de här filmerna förtjänar epitetet bortglömda!

Besök i mainstream-land

Skärtorsdag tänkte jag beta av några halvbra filmer på strömningstjänst. Jag började med THE FLASH eftersom jag hört mest dåligt men lite bra om denna DC superhjältefilm, men främst för att den lånar friskt från Geoff Jones' Flashpoint storyline som jag gillar. Men herregud… så djävla dålig, och så irriterande huvudperson i form av supernörden Barry Allen/The Flash. Detta är en film där man försöker få till någon slags komisk, medveten ton typ screwball-komedi, men den är så tondöv, så ängslig, att det blir olidligt. När han åker tillbaka i tiden och möter EN TILL AV SIG SJÄLV, DUBBELT SÅ IRRITERANDE!!!, då stängde jag av. 

På jakt efter något bättre hamnade jag på M3GAN. Nu snackar vi! Jag gillar verkligen dessa moderna kompetenta, lättuggade skräckhistorier, och Blumhouse verkar producera en i veckan. En leksaks-designer måste ofrivilligt ta hand om sin systerdotter när föräldrarna dör i en bilkrasch. Hon jobbar redan på en realistisk AI-docka, en slags ChatGPT på ben, och nu blir det ett toppen-tillfälle att betatesta den på flickebarnet. Den galna Silicon Valley-miljön med hysterisk jakt på nya produkter är väl parodierad, och det finns en känslomässig hook som gör att det känns engagerande. M3gan själv blir krypigare och krypigare och dödar mobbare, hundar och techbolag-chefer med frälsar-komplex innan det blir en showdown mellan dockan och den nybildade kärnfamiljen (den manliga aspekten representeras av en ruffig robot). Bra valuta för pengarna, och uppföljare garanterad när huvudpersonens smarta högtalare blinkar till i slutscenen!

Dan därpå kom jag hem sent och gav FLASH en ny chans. Det blev faktiskt riktigt roligt en stund när Barry*2 hälsar på hos en nerdekad Bruce Wayne/Läderlappen, spelad av Michael Keaton. De flyger till Ryssland för att rädda Stålmannen men hittar i stället Stålflickan, en stenhård Latina! Tufft! Men sen kollapsar det igen, obegripliga tidsresor, slagsmål som ser ut som datagenererade gummibollar som studsar runt, och bland den värsta datorgrafik jag sett. Parallella världar där olika skådespelare spelar superhjältar paraderas i oändlighet. En groteskt overklig kopia av Nicholas Cage som Stålmannen är ett verkligt bottennapp. Ja herre min je, det är verkligen skönt att den här perioden av DCs superhjältefilmer är slut, för detta var så dåligt att hjärnan hade smält om det inte var för alla skamsköljningar.

Nöjesfält double-feature!

FUNHOUSE (UHD Blu Ray)

Tobe Hooper regisserade denna rysare som jag såg på bio då det begav sig (nedklippt med flera minuter av svenska censuren förstås). I 4K på stor duk ser den fantastisk ut, och färgerna och stilen verkar inspirerad av lika delar Argento och EC Comics. Nöjesfält-miljön är mycket suggestiv med freaks och ”barkers” som lockar in publiken i tälten, och själva lustiga huset är en orgie i skräckrekvisita. Bra! 

THE INCREDIBLY STRANGE CREATURES WHO STOPPED LIVING AND BECAME MIXED-UP ZOMBIES!!? (Blu Ray från boxen THE INCREDIBLY STRANGE FILMS OF RAY DENNIS STECKLER)

Första dykningen ner i Severins nya Ray Dennis Steckler-box och JÄVLAR vad kul det är! Steckler ”avslöjar” i en intervju att han aldrig har något manus för han vill göra det mesta av de möjligheter som dyker upp under filmandet och det märks på ett positivt sätt. Handlingen vindlar genom nöjesfält och massor av attraktioner och berg-och-dalbana, vackra sångerskor avlöser varandra och blir mördade av en glosögd Cash Flagg, syra-monster, spådamer, strypning vid swimmingpool, hypno-hjul, och uppåt halva filmen tas upp av lågbudget-dansnummer i Las Vegas-stil. Filmen ser bättre ut än den har någon som helst rätt att göra och den tio minuter långa mardrömssekvensen i mitten är som en psykedelisk tripp i sig. Ser fram emot resten av boxen, åtminstone fram tills att budgetarna sjönk mot botten på 70-talet.

Affischen är ett amerikanskt one-sheet original ur min samling.

Två italienare, en bra och en dålig

LISA AND THE DEVIL (Blu Ray)

Jag håller på att ta mig igenom Arrows Mario Bava-box och även om man naturligtvis sett nästan allt förut så har det bjudit på en del både positiva och negativa överraskningar. The Girl Who Knew Too Much var positiv - en riktigt trevlig tidig thriller, bra svartvitt foto och en del humor. Jag borde nog dock ha sett den amerikanska versionen som verkade roligare, det får bli nästa gång. 

Vad gäller Lisa... så var det filmen då Bava fick full frihet att göra som han ville, och det blev... inte bra! En helt planlös historia där Elke Sommers irrar omkring i en liten stad, ser en målning med Telly Savalas som djävulen, hamnar i ett stort hus med en konstig familj där folk dör härs om tvärs... ja det blir inte bättre och slutet är väl värst, när Lisa hamnar i ett tomt flygplan med Telly som pilot. Inte bara obegripligt utan även väldigt tradigt. Producenten klippte om filmen och la in exorcism-scener för att casha in på Exorcisten och det tyckte jag han var väl värd, för det här var närmast osäljbart. (I Sverige gick den på bio i denna version som Exorcismens Näste - se min originalaffisch TH!) Jag minns att när den kom på laser i originalversion så hyllades den som Bavas bästa och mest personliga film, men det är snarare ett magplask, försök att vara djupt utan djup.

BLOOD FOR DRACULA (4K)

Nu snackar vi! Fan vad bra den är fortfarande, och Severins UHD-restaurering på stor duk i hemmabion är en ren fest! Det spekulerades ju en del i hur mycket Paul Morrissey egentligen gjorde, om Antonio Margheriti kanske gjorde den mesta regin (han får credit på italienska versionen tydligen), och om Andy Warhol verkligen hade något med den att göra... men vad fan! Detta är en Warhol/Morrisey-film rakt igenom! 

Första scenen, där Udo Kier som Dracula färgar sitt vita hår svart och sätter på rött läppstift som värsta drag-queenen, det ÄR ju helt enkelt Andy som sitter där! Hela persongalleriet, dialogen, den totala blandningen av skådespelare från olika länder som alla talar sin egen dialekt trots att det skall vara Italien, humorn, känslan av improvisation, Joe Dallesandros kommunistiska utläggningar under sex, allt är exakt som man skulle vänta sig av vad som händer när ett gäng amerikanska underground-konstnärer åker till Italien och spelar in en skräckfilm i en stor villa (och antagligen ligger med varandra hela dagarna också). Det skulle vara oerhört intressant att höra om någon sett den italienska versionen och om den skiljer sig förutom dubbningen? Jag såg även Vinegar Syndromes släpp av Flesh for Frankenstein, som kanske mer liknar en italiensk film i upplägget med de enormt vackra scenerierna och cinemascope-fotot (i 3D dessutom vilket var kul även om glasögonen strulade). Båda är fantastiska på lite olika sätt och släpptes förresten nyligen i England av Screenbound i billigare utgåvor från samma restaurering.

Massacre at Central High

När jag precis hade flyttat hemifrån som ung cineast så var Danny Pearys bok Cult Movies 2 min bibel (mer intressanta och obskyra titlar än ettan!) På den tiden kunde man hitta förvånansvärt många kultfilmer i den lokala videobutiken i Majorna i Göteborg, t.ex. Basket Case, Astro Zombies och Martin, som vi hyrde gång på gång och tittade på på min minimala svartvita TV. Nåväl, på så sätt hittade jag även Massacre at Central High, en mycket märklig och stark film för sin genre som väl kan kallas "high school slasher". Egentligen är allt precis som i alla andra liknande filmer - en ny kille på skolan, David, hjälper sina kompisar mot ett mobbargäng, blir själv överfallen, och tar sedan livet av plågoandarna. I slutet skall han spränga hela skolan men ångrar sig eftersom hans vän och dennes flickvän är där inne och stryker i stället själv med. Men den här filmen är inte bara extremt välgjord, den har också en märklig obehaglig underton som gör att pennalismen verkligen känns i kroppen, och när de forna mobboffren själva blir mobbare och tar över skolan så är det en ren politisk allegori. Det är nästan 40 år sedan jag såg den första gången men den (och Pearys analys) håller fortfarande, och Synapse har gjort det bästa med vad som kunde varit en förlorad film, och den ser riktigt bra ut på Blu Ray. En måttlig intressant dokumentär följer med, där man får se att de då väldigt unga skådespelarna i alla fall lever och i många fall fortsatt med karriären, och att de minns inspelningen och avlidne regissören, holländaren Rene Daalder, med värme.

Amerikaner verkar för övrigt vara besatta av att spränga sin gymnasieskola; filmer där det händer eller planeras är t.ex. Rock'n'Roll High School (där Ramones spelar utanför skolan när den flyger i luften) och Heathers/Häxor, läxor och dödliga lektioner (som i mycket är rena parafrasen på Massacre, inklusive Christian Slaters kindknotor som spelar i samma liga som David/Derrel Maurys).

Filmrecension: Mannen på taket

Jag såg Bo Widerbergs MANNEN PÅ TAKET i den nya utgåvan från Radiance. Restaureringen gjordes redan 2004 så den sken inte lika fint som en del nyare släpp, men det passar ju den här murriga stilen ganska bra.

Filmen är som väl alla vet fantastisk. Carl Gustav Lindstedt (som Martin Beck) och hans kollegor tofflar omkring med hängande ögonlock efter flera dagar utan sömn (Håkan Serner som Rönn är tröttast) och letar efter en polismördare, först ganska taffligt men sedan kommer Sven Wollter (Kollberg) in och styr upp (efter att kvickt ha lägrat Eva Remaeus på morgonen). Mördaren förskansar sig med automatgevär på ett tak och hela Stockholm dras in när polisen sätter in tårgas och helikoptrar med katastrofalt resultat. CG gör ett misslyckat intagningsförsök (han och Wollter klättrade förstås på husfasaden på riktigt) innan ett mer välorganiserat angrepp av Thomas Hellberg (Gunvald Larsson) lyckas. Hela miljön skriker 70-tal med pundare på Plattan, tanter som bjuder på kaffe, pappor som torkar barn i stjärten, och undertonen av ett extremt politiserat samhälle och "kårandan" i polisen som den riktiga fienden

Det var väldigt roligt att man kan se filmen med introduktionen som Widerberg gjorde för första TV-sändningen. Jag mindes den tydligt. Han förklarar varför mordet i början är så brutalt.

Det är också intressant att se att just mordet ser väldigt mycket ut som en version av ett mord i SUSPIRIA, med ögon som glänser framför ett mörkt fönster. Men själva mordet är VÄLDIGT kort! Först undrade om de bara hade sett den censurerade versionen och trodde att det var så ett riktigt ruskigt filmmord såg ut? Men sedan insåg jag att SUSPIRIA faktiskt kom ut senare, så kanske var det till och med så att Argento såg den först och fick feeling!

Stuntscenerna är enormt imponerande och att spärra av halva innerstaden skulle naturligtvis vara omöjligt idag, särskilt om man tänkte krascha en helikopter på Odenplan! På reaktioner i England har jag förstått att folk tror att stunsen var livsfarliga och svenska stuntmän helt galna, men i själva verket verkar säkerheten ha varit minutiös förutom vid ett tillfälle: Då Bo Widerberg själv sprang ner och filmade helikopterkraschen underifrån från herrtoaletten, sedan skyddsombudet förbjudit kameramännen att göra det. Här är ett kul klipp om hur det gick till:

Nu blir jag hemskt sugen på att se om alla Widerberg-filmer så Criterions kommande box kommer väl till pass. Synd bara att FIMPEN inte är med!

A change of pace (and language)!

I have not posted a lot here in many years, but I will be starting up again. However, most future posts will be in Swedish. This is because I am re-posting film reviews from the Video Ferox forum thread Senast sedda film. Writing for Video Ferox has been a good low-pressure way to review films and restart my writing, and I thought it would be nice to save them here for posterity as well. 

For those who did not know, Video Ferox was a Swedish film fanzine published 1997-2004 in 10 issues, and later collected in a book. It was an early example of cult cinema writing in Sweden, writing a lot about collectible VHS releases and directors such as Jess Franco and Lucio Fulci, and the forum continues in the same spirit.