Två italienare, en bra och en dålig

LISA AND THE DEVIL (Blu Ray)

Jag håller på att ta mig igenom Arrows Mario Bava-box och även om man naturligtvis sett nästan allt förut så har det bjudit på en del både positiva och negativa överraskningar. The Girl Who Knew Too Much var positiv - en riktigt trevlig tidig thriller, bra svartvitt foto och en del humor. Jag borde nog dock ha sett den amerikanska versionen som verkade roligare, det får bli nästa gång. 

Vad gäller Lisa... så var det filmen då Bava fick full frihet att göra som han ville, och det blev... inte bra! En helt planlös historia där Elke Sommers irrar omkring i en liten stad, ser en målning med Telly Savalas som djävulen, hamnar i ett stort hus med en konstig familj där folk dör härs om tvärs... ja det blir inte bättre och slutet är väl värst, när Lisa hamnar i ett tomt flygplan med Telly som pilot. Inte bara obegripligt utan även väldigt tradigt. Producenten klippte om filmen och la in exorcism-scener för att casha in på Exorcisten och det tyckte jag han var väl värd, för det här var närmast osäljbart. (I Sverige gick den på bio i denna version som Exorcismens Näste - se min originalaffisch TH!) Jag minns att när den kom på laser i originalversion så hyllades den som Bavas bästa och mest personliga film, men det är snarare ett magplask, försök att vara djupt utan djup.

BLOOD FOR DRACULA (4K)

Nu snackar vi! Fan vad bra den är fortfarande, och Severins UHD-restaurering på stor duk i hemmabion är en ren fest! Det spekulerades ju en del i hur mycket Paul Morrissey egentligen gjorde, om Antonio Margheriti kanske gjorde den mesta regin (han får credit på italienska versionen tydligen), och om Andy Warhol verkligen hade något med den att göra... men vad fan! Detta är en Warhol/Morrisey-film rakt igenom! 

Första scenen, där Udo Kier som Dracula färgar sitt vita hår svart och sätter på rött läppstift som värsta drag-queenen, det ÄR ju helt enkelt Andy som sitter där! Hela persongalleriet, dialogen, den totala blandningen av skådespelare från olika länder som alla talar sin egen dialekt trots att det skall vara Italien, humorn, känslan av improvisation, Joe Dallesandros kommunistiska utläggningar under sex, allt är exakt som man skulle vänta sig av vad som händer när ett gäng amerikanska underground-konstnärer åker till Italien och spelar in en skräckfilm i en stor villa (och antagligen ligger med varandra hela dagarna också). Det skulle vara oerhört intressant att höra om någon sett den italienska versionen och om den skiljer sig förutom dubbningen? Jag såg även Vinegar Syndromes släpp av Flesh for Frankenstein, som kanske mer liknar en italiensk film i upplägget med de enormt vackra scenerierna och cinemascope-fotot (i 3D dessutom vilket var kul även om glasögonen strulade). Båda är fantastiska på lite olika sätt och släpptes förresten nyligen i England av Screenbound i billigare utgåvor från samma restaurering.