Besök i mainstream-land

Skärtorsdag tänkte jag beta av några halvbra filmer på strömningstjänst. Jag började med THE FLASH eftersom jag hört mest dåligt men lite bra om denna DC superhjältefilm, men främst för att den lånar friskt från Geoff Jones' Flashpoint storyline som jag gillar. Men herregud… så djävla dålig, och så irriterande huvudperson i form av supernörden Barry Allen/The Flash. Detta är en film där man försöker få till någon slags komisk, medveten ton typ screwball-komedi, men den är så tondöv, så ängslig, att det blir olidligt. När han åker tillbaka i tiden och möter EN TILL AV SIG SJÄLV, DUBBELT SÅ IRRITERANDE!!!, då stängde jag av. 

På jakt efter något bättre hamnade jag på M3GAN. Nu snackar vi! Jag gillar verkligen dessa moderna kompetenta, lättuggade skräckhistorier, och Blumhouse verkar producera en i veckan. En leksaks-designer måste ofrivilligt ta hand om sin systerdotter när föräldrarna dör i en bilkrasch. Hon jobbar redan på en realistisk AI-docka, en slags ChatGPT på ben, och nu blir det ett toppen-tillfälle att betatesta den på flickebarnet. Den galna Silicon Valley-miljön med hysterisk jakt på nya produkter är väl parodierad, och det finns en känslomässig hook som gör att det känns engagerande. M3gan själv blir krypigare och krypigare och dödar mobbare, hundar och techbolag-chefer med frälsar-komplex innan det blir en showdown mellan dockan och den nybildade kärnfamiljen (den manliga aspekten representeras av en ruffig robot). Bra valuta för pengarna, och uppföljare garanterad när huvudpersonens smarta högtalare blinkar till i slutscenen!

Dan därpå kom jag hem sent och gav FLASH en ny chans. Det blev faktiskt riktigt roligt en stund när Barry*2 hälsar på hos en nerdekad Bruce Wayne/Läderlappen, spelad av Michael Keaton. De flyger till Ryssland för att rädda Stålmannen men hittar i stället Stålflickan, en stenhård Latina! Tufft! Men sen kollapsar det igen, obegripliga tidsresor, slagsmål som ser ut som datagenererade gummibollar som studsar runt, och bland den värsta datorgrafik jag sett. Parallella världar där olika skådespelare spelar superhjältar paraderas i oändlighet. En groteskt overklig kopia av Nicholas Cage som Stålmannen är ett verkligt bottennapp. Ja herre min je, det är verkligen skönt att den här perioden av DCs superhjältefilmer är slut, för detta var så dåligt att hjärnan hade smält om det inte var för alla skamsköljningar.