Besök i mainstream-land

Skärtorsdag tänkte jag beta av några halvbra filmer på strömningstjänst. Jag började med THE FLASH eftersom jag hört mest dåligt men lite bra om denna DC superhjältefilm, men främst för att den lånar friskt från Geoff Jones' Flashpoint storyline som jag gillar. Men herregud… så djävla dålig, och så irriterande huvudperson i form av supernörden Barry Allen/The Flash. Detta är en film där man försöker få till någon slags komisk, medveten ton typ screwball-komedi, men den är så tondöv, så ängslig, att det blir olidligt. När han åker tillbaka i tiden och möter EN TILL AV SIG SJÄLV, DUBBELT SÅ IRRITERANDE!!!, då stängde jag av. 

På jakt efter något bättre hamnade jag på M3GAN. Nu snackar vi! Jag gillar verkligen dessa moderna kompetenta, lättuggade skräckhistorier, och Blumhouse verkar producera en i veckan. En leksaks-designer måste ofrivilligt ta hand om sin systerdotter när föräldrarna dör i en bilkrasch. Hon jobbar redan på en realistisk AI-docka, en slags ChatGPT på ben, och nu blir det ett toppen-tillfälle att betatesta den på flickebarnet. Den galna Silicon Valley-miljön med hysterisk jakt på nya produkter är väl parodierad, och det finns en känslomässig hook som gör att det känns engagerande. M3gan själv blir krypigare och krypigare och dödar mobbare, hundar och techbolag-chefer med frälsar-komplex innan det blir en showdown mellan dockan och den nybildade kärnfamiljen (den manliga aspekten representeras av en ruffig robot). Bra valuta för pengarna, och uppföljare garanterad när huvudpersonens smarta högtalare blinkar till i slutscenen!

Dan därpå kom jag hem sent och gav FLASH en ny chans. Det blev faktiskt riktigt roligt en stund när Barry*2 hälsar på hos en nerdekad Bruce Wayne/Läderlappen, spelad av Michael Keaton. De flyger till Ryssland för att rädda Stålmannen men hittar i stället Stålflickan, en stenhård Latina! Tufft! Men sen kollapsar det igen, obegripliga tidsresor, slagsmål som ser ut som datagenererade gummibollar som studsar runt, och bland den värsta datorgrafik jag sett. Parallella världar där olika skådespelare spelar superhjältar paraderas i oändlighet. En groteskt overklig kopia av Nicholas Cage som Stålmannen är ett verkligt bottennapp. Ja herre min je, det är verkligen skönt att den här perioden av DCs superhjältefilmer är slut, för detta var så dåligt att hjärnan hade smält om det inte var för alla skamsköljningar.

Nöjesfält double-feature!

FUNHOUSE (UHD Blu Ray)

Tobe Hooper regisserade denna rysare som jag såg på bio då det begav sig (nedklippt med flera minuter av svenska censuren förstås). I 4K på stor duk ser den fantastisk ut, och färgerna och stilen verkar inspirerad av lika delar Argento och EC Comics. Nöjesfält-miljön är mycket suggestiv med freaks och ”barkers” som lockar in publiken i tälten, och själva lustiga huset är en orgie i skräckrekvisita. Bra! 

THE INCREDIBLY STRANGE CREATURES WHO STOPPED LIVING AND BECAME MIXED-UP ZOMBIES!!? (Blu Ray från boxen THE INCREDIBLY STRANGE FILMS OF RAY DENNIS STECKLER)

Första dykningen ner i Severins nya Ray Dennis Steckler-box och JÄVLAR vad kul det är! Steckler ”avslöjar” i en intervju att han aldrig har något manus för han vill göra det mesta av de möjligheter som dyker upp under filmandet och det märks på ett positivt sätt. Handlingen vindlar genom nöjesfält och massor av attraktioner och berg-och-dalbana, vackra sångerskor avlöser varandra och blir mördade av en glosögd Cash Flagg, syra-monster, spådamer, strypning vid swimmingpool, hypno-hjul, och uppåt halva filmen tas upp av lågbudget-dansnummer i Las Vegas-stil. Filmen ser bättre ut än den har någon som helst rätt att göra och den tio minuter långa mardrömssekvensen i mitten är som en psykedelisk tripp i sig. Ser fram emot resten av boxen, åtminstone fram tills att budgetarna sjönk mot botten på 70-talet.

Affischen är ett amerikanskt one-sheet original ur min samling.

Två italienare, en bra och en dålig

LISA AND THE DEVIL (Blu Ray)

Jag håller på att ta mig igenom Arrows Mario Bava-box och även om man naturligtvis sett nästan allt förut så har det bjudit på en del både positiva och negativa överraskningar. The Girl Who Knew Too Much var positiv - en riktigt trevlig tidig thriller, bra svartvitt foto och en del humor. Jag borde nog dock ha sett den amerikanska versionen som verkade roligare, det får bli nästa gång. 

Vad gäller Lisa... så var det filmen då Bava fick full frihet att göra som han ville, och det blev... inte bra! En helt planlös historia där Elke Sommers irrar omkring i en liten stad, ser en målning med Telly Savalas som djävulen, hamnar i ett stort hus med en konstig familj där folk dör härs om tvärs... ja det blir inte bättre och slutet är väl värst, när Lisa hamnar i ett tomt flygplan med Telly som pilot. Inte bara obegripligt utan även väldigt tradigt. Producenten klippte om filmen och la in exorcism-scener för att casha in på Exorcisten och det tyckte jag han var väl värd, för det här var närmast osäljbart. (I Sverige gick den på bio i denna version som Exorcismens Näste - se min originalaffisch TH!) Jag minns att när den kom på laser i originalversion så hyllades den som Bavas bästa och mest personliga film, men det är snarare ett magplask, försök att vara djupt utan djup.

BLOOD FOR DRACULA (4K)

Nu snackar vi! Fan vad bra den är fortfarande, och Severins UHD-restaurering på stor duk i hemmabion är en ren fest! Det spekulerades ju en del i hur mycket Paul Morrissey egentligen gjorde, om Antonio Margheriti kanske gjorde den mesta regin (han får credit på italienska versionen tydligen), och om Andy Warhol verkligen hade något med den att göra... men vad fan! Detta är en Warhol/Morrisey-film rakt igenom! 

Första scenen, där Udo Kier som Dracula färgar sitt vita hår svart och sätter på rött läppstift som värsta drag-queenen, det ÄR ju helt enkelt Andy som sitter där! Hela persongalleriet, dialogen, den totala blandningen av skådespelare från olika länder som alla talar sin egen dialekt trots att det skall vara Italien, humorn, känslan av improvisation, Joe Dallesandros kommunistiska utläggningar under sex, allt är exakt som man skulle vänta sig av vad som händer när ett gäng amerikanska underground-konstnärer åker till Italien och spelar in en skräckfilm i en stor villa (och antagligen ligger med varandra hela dagarna också). Det skulle vara oerhört intressant att höra om någon sett den italienska versionen och om den skiljer sig förutom dubbningen? Jag såg även Vinegar Syndromes släpp av Flesh for Frankenstein, som kanske mer liknar en italiensk film i upplägget med de enormt vackra scenerierna och cinemascope-fotot (i 3D dessutom vilket var kul även om glasögonen strulade). Båda är fantastiska på lite olika sätt och släpptes förresten nyligen i England av Screenbound i billigare utgåvor från samma restaurering.